Covered with leaves

Nu slog höstdeppresionen in.
Jag är så melankoniskt just nu. Allt är verkligen inte så hemst som jag får det att bli i mitt huvud. Men jag vill deppa just nu, så det känns rätt.

Det är ändå ingen som bryr sig


Det ända som spelar någon roll är att den vettigaste temadag jag någonsin haft var urusel i alla andras ögon.
SNÄLLA NÅN, är det så svårt att vara åtminstone lite positiv och inte se allting så svart jämt?!
Snart ger jag upp och slutar att vara glad när ändå ingen annan är det. Varför ska jag vara glad utan anledning när andra kommer att gråta sig igenom livet?

Jag måste göra något av mitt liv.
Nu!