12 dec
Sunrise, sunrise.. What a beautiful morning. Sankta Lucia in the bjällerklang.
I'ts been a hard days night and I've been working like a dog.
Såg Lucia på Kaplan igår morse och "minnen, vilka underbara minnen". Ibland önskar jag att gymnasiet hade varat i fler antal år. Fast, ändå inte, tänk vad alla hade varit uttråkade i slutet. Om man vet hur trötta och lessa vi var i trean i slutet...Hur många kämpade särskilt mycket de sista veckorna? Jag tror att det utbröt en så kallat kollektiv skoltrötthet och många hade nog gärna skippat om inte sista året, så iaf sista terminen om de fick. Och nu har alla flygit vind för våg vidare på sina personliga vägar i livet och skapar nya möjligheter till deras nya spännande tillvaro.
Studenten var nog avskedet för många av oss, "there you go, och jag kommer kanske aldrig se er igen". Efter studenten börjar det riktiga, hårda livet när man inte längre ska vara barn utan bli vuxen och ansvarsfull och ta hand om sig själv. Men varje gång jag kommer hem är jag barn igen. Så är det bara och jag kommer inte ifrån det. Jag är dotter, inte en självständig, vuxen individ. Men än så länge gör det inget, utan jag vet att det kommer en tid då också jag får vara helt vuxen för mina föräldrar. Inte just nu, men det kommer. Vem vet, det kanske kommer att vara med saknad man blir vuxen i ens föräldrars ögon? Eller så kanske det främst är en befrielse, vem vet..
I'ts been a hard days night and I've been working like a dog.
Såg Lucia på Kaplan igår morse och "minnen, vilka underbara minnen". Ibland önskar jag att gymnasiet hade varat i fler antal år. Fast, ändå inte, tänk vad alla hade varit uttråkade i slutet. Om man vet hur trötta och lessa vi var i trean i slutet...Hur många kämpade särskilt mycket de sista veckorna? Jag tror att det utbröt en så kallat kollektiv skoltrötthet och många hade nog gärna skippat om inte sista året, så iaf sista terminen om de fick. Och nu har alla flygit vind för våg vidare på sina personliga vägar i livet och skapar nya möjligheter till deras nya spännande tillvaro.
Studenten var nog avskedet för många av oss, "there you go, och jag kommer kanske aldrig se er igen". Efter studenten börjar det riktiga, hårda livet när man inte längre ska vara barn utan bli vuxen och ansvarsfull och ta hand om sig själv. Men varje gång jag kommer hem är jag barn igen. Så är det bara och jag kommer inte ifrån det. Jag är dotter, inte en självständig, vuxen individ. Men än så länge gör det inget, utan jag vet att det kommer en tid då också jag får vara helt vuxen för mina föräldrar. Inte just nu, men det kommer. Vem vet, det kanske kommer att vara med saknad man blir vuxen i ens föräldrars ögon? Eller så kanske det främst är en befrielse, vem vet..
Kommentarer
Postat av: Sanna
haha alltså. Jag håller med att man blir som barn igen när man är med sina föräldrar. Men fast mmånga tycker att man inte blir vara vuxen av att vara Au pair (man bor ju ändå hemma hos dem) så tycker jag att ajg har utvecklats mängder sedan jag flyttade. Kanske är det för att jag har stött på andra sätt att hantera saker och haft lite för mycket fritid... men jag har totalanalyserat mina värderingar och exakt enligt vilken moral jag vill leva mitt liv. Det känns skönt att sträva efter något sådant! :)
Trackback
