Covered with leaves

När jag skickar sms är jag långsam. Big time. Men ännu värre är det när jag ska svara på någons sms. Då är jag nästan plågsamt långsam. Så alla som jag plågat hittills, förlåt och eftersom jag helt ärligt inte kan säga att jag ens kommer att ändra mig en gnutta, förlåt alla ni i framtiden också. En pytteliten anledning som jag har kunnat skylla på den senaste veckan är faktiskt att jag skadade höger tumme en aning när vi hade volleyboll förra söndagen. Jag har konsekvent vägrat bry mig om det faktumet i mitt dagliga liv, men trots, eller på grund av, min ignorans har det förbättrats en hel del och nu är den nästan bra.

Det jag egentligen skulle vilja säga är: Ni får lov att ha överseende med stackars mig, för jag är verkligen väldigt långsam på att skriva sms och så är det bara. Så svaren kommer när de kommer.

Tentan är avklarad och jag tänker inte beskriva känslan kring hur provtillfället utföll, för det vet jag ärligt talat inte riktigt. Vi får väll se hur det ser ut när man får tillbaka den, men hoppas på det bästa :)

 

Just nu:

Jag vill också vara hemma och umgås med familjen, som resten av familjen gör.

Vill egentligen inte supermycket fara på sittningen där jag redan känner mig malplacerad.

Har jag för "fin" klänning?

Hår?!

Bah, this is hard.. iaf kl 02.00 på natten..

 

Jag säger bara: TILLBAKA TILL NATUREN!

 

Kanske denna frisyr skulle vara fin att ha på sittningen den 26 september

Om jag hade kunnat framställa den hade jag nog haft den

 

Jag måste erkänna en skämmig sak. Eller kanske skrämmande. Fruktansvärd. Hemsk.

Jag har förnekat mig själv i ett flertal år. Inte låtit mig leva livet ut så att säga. Begränsat min person för vad jag trodde var för mitt eget bästa.

Jag skulle nästan kunna säga att jag försummat min egenrätt till att vara individ. Så hemskt är det faktiskt.

Jag har förträngt en del av mig själv, men det är det slut med nu. Jag ska "komma ut ur garderoben".

På riktigt. Borde ha beställt kurslitteraturen för länge sen, men Jenny den segproppen (alltså jag) har glömt det, gång efter annan. Men nu är det äntligen gjort och förhoppningsvis får jag ingen utskällning innan de hinner komma, alltså om mellan 2- 5 + okänt antal dar.

Min morgon var, om man säger det med det första ordet jag kom på, förunderlig.
Vaknade i morse av att det plingade på i högtalargrejen som sitter ovanför dörren. Sömndrucken (väldigt vackert ord) kastar jag mig upp ur sängen (eller hasar är nog rätt beskrivning) och funderar i de få beståndsdelar av mitt huvud som fungerar helt klart denna arla morgon (8.30) vem i hela världen som skulle vilja hälsa på nu.

Iförd mindre smickrande nattbeklädnad, bland annat bestående av mjukisbyxor och långärmad från forntiden då Tommy var 12, släpar jag mig mot dörren, men hinner inte ens halvvägs innan dörren öppnas och snickaren som jag skickade efter för 2 veckor sedan uppenbarar sig. Efter en hel del bankande som innefattade en kofot och lite buttra muttranden fixade han dörren som varit svår att stänga och begav sig raskt mot nästa heroiska uppdrag.

Så härmed är dörren fixad och jag är lycklig igen. Eller, nja.. Min eminenta hemkokta saft som jag gjorde för 2 veckor sedan hade börjat mögla märkte jag igår när jag skulle börja dricka, så den var bara att hälla ut. Det var lite psykiskt jobbigt, eftersom jag bara hunnit smaka 2 ggr av den, men tji den som snålar och väntar med att dricka, då går det sådär.