Covered with leaves

Imorgon far jag. Jag är borta i 10 dagar. Hjälp vad glad och nervös jag är.

Kom föresten idag på att jag verkligen hatar att cyckla. Det är bland det värsta jag vet. Jag tror att jag inom en snar framtid kommer att få ett utbrott på cyckeln och då vet jag inte vad jag gör.

Det jag mest hatar är att jag själv inte äger gåvan, den ädla konsten. Jag kan inte cyckla.

Så klart kan jag trampa och styra- men jag verkar sakna någon annan grundläggande egenskap. Jag kan verkligen inte. Finns det någon därute som också ser på när andra svänger obehindrat över trottoaren, snyggt undvikande förvånade fotgängare, åkande slalom mellan kaffeobstinata bilförare och utan att vingla kryssar mellan mobilpratande fjortissar på EU- moppar och också hoppas på ett egen uppvaknande? Också önskade att man hade en bra, eller i alla fall någolunda fungerande balans? Som också känner sig så ekande utanför?



Alla andra kan ju cycka! Till och med 5 åringar med stödhjul är bättre än mig. Jag kan ju verkligen inte.
Men jag skulle vilja...

Men till mer positiva nyheter: Jag har fått ett par riktigt snygga skor, jag far imorrn på en resa mot Frankrikes gröna vingårdar och Olov hittade åt sitt borttappade kort :)

Men nu ska jag sussa inna jag måste förbereda mig inför resan.
Vi ses efter den 6 maj!
Ha det bra alla ni här hemma, kommer att sakna er!
Varma kramar från Jenny!