Covered with leaves

Jag har fått bakmani och har just satt in bröd i ugnen som jag planerar att sälja imorrn, har nyrullade chokladbollar i kylen pch känner mig ganska allmänt lyckat.

Nu är det bara matten som inte vill hoppa på tåget av framgång utan tornar upp sig likt ett åskmåln i horisonten, i ett stadium av kyligt, illvilligt intresse.


Julmusik ekar stilla i lägenheten, medan kvällen lägger sig i den lilla staden.  De lyckliga barnen lägger sig förväntansfullt om kvällarna, fantiserandes kring de snöborgar, snöbollskrig och julbak de ska vara med om fram till julaftonen. De ser hur snöfligorna dalar framför fönstret och öppnar chokladkalendrarna framför den surrande tv:n, ovetandes om barn som inte har någon tv, säng eller någon Mamma och Pappa, huttrandes i sina trasor i vinterkylan.

Kanske ändå den bästa klappen är att hjälpa någon annan att bli lycklig, för att själv kunna vara lycklig.
När man "har allt" kanske man ändå saknar något av det största:
Medmänskligheten

Tänk på någon annan än dig själv i juletid!

En ny vecka
En ny  "Att göra" lista
Ännu mindre tid till filmen
Ännu mer irriterad Jenny
Hoppas bara på lite frid innan jul i alla fall

Råsundavägen, Stockholm

En regnig och kall morgon. En pappa ~30 står på knä på den grusiga och våta trottoaren och hjälper sin son ~3 att ordna med en bångstyrig gummistövel. Sonen gör underliga ljud.
Sonen: Ooouuumuuuh…
Pappan: Mmm, nu börjar det låta som något.
Sonen (ser lycklig ut): Mooouhmuuuh Muuuh!
Pappan: (skrattar): Nu lät du mer som en svensk lantko, Chewbacca är mer "Ouuuhuuuhuuuh!" (Gör en trovärdig Chewie-imitation)
Sonen: Ouuuhuuuhuuuuuuuuooouuuuuuh!
Pappan (skitglad): Ja! Exakt så! Bra, Jättebra!

Sedan går de mot tunnelbanan hand i hand och ser lika glada ut båda två.

 

Från tjuvlyssnat.se

Så har även denna hektiska vecka gått förbi och jag har bevisligen överlevt också denna.

Massor med redovisningar, prov m.m. och dessutom en superstressig film som snart skla vara klarfilmad och klarredigerad.

Hoppas att vi hinner göra klar den i tid, annars blir det en inte nöjd Lars som dessutom måste coopa med att vi gör filmanayserna under jullovet..

Mumlandes/muttrandes och halvt sovandes steg jag upp för att hjälpa min syster med hennes nya örhängen, martyr som jag är. Igår bytte vi från hennes läkeörhängen till vanliga och eftersom det blödde lite så lät vi örona vara utan örhängen inatt.

I brist på naglar kallar då min lillasyster efter mig när hon inte själv får på sig sina nya örhängen. Jag stiger upp och hälper henne med det ena örat, det går ganska bra och allt är som vanligt. Sen hjälper jag henne med det andra örhänget också och så börjar hon luta sig allt mer mot väggen. Sen tar jag henne runt axeln och när hon faller mot handfatet lyckas jag styra undan henne och halvstår kramaktigt på knä med min syster i armarna. Jag försöker försiktigt lägga ner henne på golvet samtidigt som hon låter som att hon ska kvävas, stirrandes med vidöppna ögon på mig och ser vettskrämd ut. Hon hör inte när jag säger hennes namn och jag vet inte alls vad som händer.

 Vad gör man är ens syskon svimmar i ens armar? Efter att hon blivit normal igen satt jag faktisk och skrattade. Ettt gällt, panikartat småskratt. Tack gode Gud att det gick bra och tack Mamma att du kom och hjälpte sen!


Du får aldrig göra så där igen syster, då svimmar jag också.

Första dagen i december, 23 dagar kvar till Julafton!

Syster ska invardera min enkla boning denna vecka, hjälpasligen.

Jag har provmiddag idag, borde göra matte, spanska, loggbok snart och har NKprov på torsdag.

Fullt upp helt enkelt ...

Nu är det bra stress över julklappar som inte kommit än. Ja just ja, måste prata med den förhoppnngsvis hemkomna Anna om detta..