Covered with leaves

Mumlandes/muttrandes och halvt sovandes steg jag upp för att hjälpa min syster med hennes nya örhängen, martyr som jag är. Igår bytte vi från hennes läkeörhängen till vanliga och eftersom det blödde lite så lät vi örona vara utan örhängen inatt.

I brist på naglar kallar då min lillasyster efter mig när hon inte själv får på sig sina nya örhängen. Jag stiger upp och hälper henne med det ena örat, det går ganska bra och allt är som vanligt. Sen hjälper jag henne med det andra örhänget också och så börjar hon luta sig allt mer mot väggen. Sen tar jag henne runt axeln och när hon faller mot handfatet lyckas jag styra undan henne och halvstår kramaktigt på knä med min syster i armarna. Jag försöker försiktigt lägga ner henne på golvet samtidigt som hon låter som att hon ska kvävas, stirrandes med vidöppna ögon på mig och ser vettskrämd ut. Hon hör inte när jag säger hennes namn och jag vet inte alls vad som händer.

 Vad gör man är ens syskon svimmar i ens armar? Efter att hon blivit normal igen satt jag faktisk och skrattade. Ettt gällt, panikartat småskratt. Tack gode Gud att det gick bra och tack Mamma att du kom och hjälpte sen!


Du får aldrig göra så där igen syster, då svimmar jag också.